Cranialosteopati, (bör icke förväxlas med ett flertal terapiformer med liknande namn), kan man läsa i England på Sutherlands Cranial College. Man kan inte komma in på denna utbildning om man inte är lägst Osteopat D.O. Det är en universitetsutbildning som man går på obestämd tid. Idag finns det ett 50-tal lärare på Sutherlands Cranial College och de jobbar aldrig med mer än 4 elever åt gången. Eftersom eleverna behandlar varandra så det blir 2 elever per lärare, mycket exklusivt. Praktiken varvas hela tiden med teori och det är oerhört intressanta utbildningar. I Sverige finns det 7 stycken Osteopater som vidareutbildat sig till Cranialosteopater. Dessa finns i Habo, Bredaryd, Göteborg, Varberg, Falkenberg och Halmstad.

Grundaren till Cranialosteopatin William Garner Sutherland jobbade som Osteopat på 1930-talet när han en dag såg ett isärtaget cranium, (människoskalle). Han tog upp ett cranialben och såg till sin förvåning att ledytorna var blanka. Han hade ju lärt sig samma sak som läkare, tandläkare och optiker fortfarande lär sig, (åtminstone i norden). Nämligen att skallbenens fogar växer ihop och blir orörliga. 

Sutherland började studera skallbenens fogar och upptäckte att i varje fog fanns det en ledpanna och ett motsvarande ledhuvud. På levande människor kunde han känna att skallbenen rörde sig av sig själv om han kände tillräckligt mjukt. Vad han först inte kunde förstå, var hur dessa halvrundade ben mekansikt kunde röra sig mot varandra, men efter 30 års forskande, och med hjälp av en trähjälm försedd med inskruvningsbara plattor som han satte på sitt eget huvud, förstod han hur allt hängde ihop. Under dessa 30 år var det bara hans fru som visste vad han forskade på. Men så småningom berättade han om sina fynd för en kollega, kollegan blev mycket intresserad och snart var de några stycken som gick utbildning för Sutherland i Cranialosteopat. 

Dessa utbildningar pågick under ca 5 års tid och sedan var Sutherland för gammal. Det var alltså väldigt nära att han tagit med sig sina kunskaper i graven.

Sutherland kunde alltså påvisa att alla craniets ben måste röra sig för att man skall må bra och vara frisk. Om ett ben "satt fixerat" i skallen, ändrade sig mönstret i hela kroppen. Släppte man upp fixeringen så återgick kroppshållningen till den ursprungliga. Detta gjorde att Sutherland utvecklade en behandlingsfilosofi där men kan behandla hela kroppen från t ex skallen, korsbenet eller någon annanstans ifrån. Behandlingen är oerhört mjuk, så mjuk att många inte känner att det hänt något förrän de reser sig eller någon dag efteråt. Behandlingen är mycket effektiv och man kommer långt in i kroppen och kan behandla tillstånd som legat dolda i många år. Många gamla skador kanske inte ger riktigt svåra symtom förrän 30-50 år senare och då kan det vara svårt att relatera dem till orsaken.

/ Ansvarig för text Mary-Ann Petersson